Alexandra Gates

Jag fick en bok av min far och hans sambo förra veckan. Att ge, av Bill Clinton. Pik till mig, jag har ju en smärre förmögenhet på banken och ingen ambition att ge bort hälften av den till svårt njursjuka människors forskningsprogram eller till studiemedel i tredje världen.

Skämt åsido, som man ska säga nu. Fast egentligen så har jag ju en förmögenhet som rullar in på lönekontot varje månad, jämförelsevis?

En månadslön för en medelinkomsttagare i Sverige är naturligtvis ingenting att skryta med, vi har människor i vårt land som svälter på den inkomst de har, om de ens har en inkomst. Men jag tycker man ska granska sig själv. Inte på gränsen till dumhet, bara till den grad där vi kan fundera över vad vi gör för att hjälpa till. Jag går över gränsen så många gånger, springer förbi värdshälsoorganisationer som står med informationsblad på gatan bara för att jag vet att jag inte kommer kunna säga nej till bidrag. Svär över min enfald senare när jag står med ett par skor i handen för 900 kronor och får en klump i magen. Har jag dragit mitt strå till stacken idag?

Jag donerar. Jag är medlem i amnesty international, har ett fadderbarn i kambodja, ger pengar till SOS barnbyar och nu senast skänkte jag en summa till det högst aktuella WHO. Men det är både dumt och osunt att sätta sig ner och gnugga sina händer efter varje månad den 25te när autogirot har dragit allt regelbundet och känna att man gjort vad man kan. Alla kan göra något mer.

Boken Att ge handlar om så mycket mer än att ge av sina pengar. Man kan ge av sin tid (vilken i detta fall tycks obefintlig), sin kunskap, sina saker i överflöd. Man kan ge stöd i form av idéer till organisationer, det finns mycket mer att göra än att skicka en summa varje månad.

Intressant artikel jag läste för en tid sedan, publicerad i The New York Times Magazine i december 2006 av filosofen Peter Singer hette Vad bör man som miljardär ge - och vad ger du?

Utifrån 2004 års taxeringsuppgifter i USA säger Singer bl.a att om de 14 400 (0,01%) högsta skattebetalarna gav en tredjedel av sin inkomst (i medeltal 12 775 000 dollar) för att bekämpa de allvarligaste problemen på jorden skulle summan bli 61 miljarder dollar. Om de 129 600 högsta skattebetalarna (0,1%) gav en fjärdedel av sin inkomst (i snitt strax över 2 miljoner dollar) skulle givandet uppgå till nästan 65 miljarder dollar. Osv osv. Sammanfattningsvis där kom han fram till att om de 13 miljoner amerikaner som har en årsinkomst på 132 000 dollar skulle ge 10% av sin inkomst, matchat med motsvarande gåvor från rika individer i andra länder och från deras regeringar skulle det uppnås en summa av 808 miljarder dollar. Det är alltså 6 gånger så mycket som behövs för att uppnå de så kallade milleniemålen.

Orealistiskt, absolut. Fullt genomförbart, definitivt.

Jag tror den viktigaste tanken vi bör ha är att man faktiskt kan påverka fattigdom, svält, katastrofer, global uppvärmning, sjukdomar och föra fram sina protester mot barnsoldater. Det gäller bara att ta sig för. Även om man inte vill ge sig ut i stora världen och ge HIV-smittade barn mediciner på plats så kan man kanske ägna en tanke åt Stockholms Stadsmission och det fantastiska arbetet de utför där.

Nu ska jag dricka te och vakna till liv, har en helt ledig dag att göra vad jag vill med.