Seså

Nu kan vi det här med stora trosor och sådant tjafs. Nu återgår vi hit igen.

Trött på't

Jag är så trött på blogspot.com. Känner mig vilse. Saknar Gremlins och all dess charm. Måste nog säga upp samarbetet här och gå vidare till ny adress. Ska fnula på en lösning. I övrigt är livet riktigt bra just nu, jag har tur jag. Det spelar liksom ingen roll längre att det regnar och att pengarna är slut. Jag har det riktigt riktigt bra nu.

Inlägg från anonym gästbloggare

Sommaren närmar sig och med den även de älskade (även hatade) sommarjobbet. Att under årets absolut bästa månader belamra dessa med ett heltidsarbete är självklart dubbelbottnat. För att resterande året ska bli någorlunda skäligt ekonomiskt har man inget större val som student.

Ett av mina absolut mest givande sommarjobb fick jag genom en ren slump i en annan stad. Jag pluggade under året på Komvux med förhoppningen om att ge de gamla gymnasiebetygen en spark uppåt och i sinom tid få en entrébiljett av VHS till närmsta universitet. Efter lite spontana telefonkontakter blev jag uppringd av en områdeschef inom socialtjänsten som var i stort behov av personal till ett boende för unga psykist funktionshindrade. Utan att ens ha genomfört en intervju med mig in real life, utan att ens ha sett mina tidigare referenser öppnade hon dörren för ett vikariat. Min spontana tanke var naturligtvis om detta var ett boende på gränsen till ruinerna där jag skulle behöva kliva in beväpnad till tänderna för att överleva.

Jaja, sagt och gjort. Jag åkte de tjugo milen till boendet och fick en dags introduktion. Med smått kritiska steg äntrade jag min framtida arbetsplats. Jag noterade utgången och räknade stegen för att snabbt och effektivt kunna evakuera i händelse av ett våldsamt brutalt överfall från en skock lejon som grymtande skulle granska den nya zebran.....jag överlevde dagen. Jag åkte hem och gav besked till områdeschefen att jag var intresserad av att fullfölja mitt vikariat.
Kommande veckor blev några av de mest roliga och lärorika jag upplevt i mitt liv. Boendet var uppdelat i nio lägenheter med sedemera nio boende. Under sommarmånaderna hade vårdtagarna ledigt från sina normala dagssysslor och schemaplaneringen låg således på mig och mina kollegor.

Dagarna späckades av badaktiviteter, minigolf, picnic....allt som en normalt sinnad hård man torde utöva med viss tveksamhet...men icke. Fascinationen växte snabbt över värmen, omtanken och livsglädjen dessa männniskor avger. Att få komma till sin arbetsplats och bli välkomnad med kramar och glada tillrop är en känsla som är svårslagen. Att få möjligheten att trösta i sorger och under så kort tid bli belagd med en tillit som i normala fall skulle vara en utopi är en otrolig förmån. Närheten till skratten och öppenheten inför livet är en inspirationskälla som jag än idag minns tillbaka till.

Själva kärnan i inlägget riktas mot den explosionsartade utveckling som skett under de senaste decenniet gällande människans förmåga att kommunicera...men har kvalitén på kommunikationen mellan männniskorna utvecklats?

Fjäll-apor!

Men det är då rent ut sagt förfärligt hur lite det bloggas på den här adressen nuförtiden. Funderar på att bjuda in gästbloggare som kan göra den här trosplatsen värdig sitt namn. Har du något att förtälja men inte orkar kirra egen bloggplats så säg till. Här finns utrymme, och man får vara anonym. Personerna i texten behöver inte ha med författaren att göra. man får alltså hänga ut folk åt höger och vänster här, förstöra familjeliv och karriärer utan att blinka.

Min helg har bestått av mycket trevligt sällis, rosévin och sol. Grillat blev det också, och studsande av studsmatta så blodvite uppstod. En i kompaniet (den mest välutbildade naturligtvis) ramlade ner för en trapp och rev en spaljé. Tur barnen var med så det blev lugnt.

Nu väntar en vecka fylld av jobb och arbetsplatsträff. Där ska vi diktera och peka med hela handen och inte komma fram till någonting alls egentligen. Klassförälder är jag också, så ett sådant möte ska jag gästa på tisdagskvällen. Är i valet och kvalet om man ska slita med sig en flarra rött. Kan det hända att Oscars och Wilmas mammor rynkar på näsan och stryker mig ur protokollet då? Det är alla gånger värt att chansa.

Som sagt, välkomna att tömma er verbalt här. Ingen annan verkar göra det.

Conny har varit borta i två veckor nu.

Och idag dyker han upp i tidningen under epitetet "Salmiak". En jävla Raskensdam det där, går inte att lita på. Undrar om kulorna ryker till veckan?

Godmorgon!

Nu ska jag sova en stund och ruska av mig nattjobbet. Ha en fin dag.

Och kom ihåg - Allt blir bra till slut, och är det inte bra så är det inte slut än.

Upptaget

Jag återkommer med inlägg om livet, men just nu ska jag agera syster Jane och behandla en feber i andra soffan. Killar i kombination med sjukdom (en liten liten sjukdom) är som en nära förestående härdsmälta. Hoppas vi överlever det här.

Ett glas vin

och det är sol ute. Alltid läge för dice to save slices, extra på't idag. Snart kommer jag ner på stan, Fasching. You'd better have the red dress, annars får jag söka i blindo.

FRÄcka freDAG!

kör en snabb inblick i helgen som nalkas.

1. Jobb. It's a nice dice to save a slice. Det blir så fel när man ska rabbla Derek McDreamys ramsa så den låter cool.

2. Umgåsning. Jonas & Kajsa är vänliga själar som dykt upp i mitt liv på slutet och är allmänt härliga. Gifta sig ska dom också, jag kommer agera expertpanel. Utan någons vetskap.

3. Jobb. Inte lika nice dice imorgonbitti kanske, men det är bar å bit ihop!

4. Möta Fasching + vän på Daltons! Jag har på mig en röd klänning och hoppas att du har detsamma, Martin. Så att vi känner igen varandra. Eller har du kickoffbadrocken + toffla kanske? Jag trevar mig fram.

5. Öl. Mat. (Inte lika viktigt dock) Kan bli en drivers dog-meny på shell, jag har inte resurser eller tid att go fancy. Hemfärd i tid. (!)

6. Sova sej littekranna.

7. JOBB! Man är så glad för dessa få stunder, carpe jobbus för fan.

8. Rehab - ledig dag. Och helt plötsligt inser man att man inte är dödlig, mest bara transparent.

Nu ska jag carpe solum, spela roll att det är frostvarning. Ut ska jag, och sitta på min bro ska jag göra. Med kaffet och filten. Ha nu en fin helg. Ta hand om er, var rädda om er. Korstecken.

när man inte har något att säga ska man hålla käften

Det är inte så att man i dessa dagar kan kalla sig bloggare direkt. Usel uppdatering, ingen lust, ingen tid. Så fort jag sätter mig vid datorn är det saker som ska göras. Ni vet, facebook tar tid. Och det har jag inte heller tid med. Sjukt att man kan stressa upp sig själv så att man inte har tid med någonting alls. Idag har jag till exempel sovit i tre timmar på eftermiddagen. Nu är det färjan 2 på femman. Jag har deklarerat. Funderat över att ta tag i en hög med papper som är krävande. Ja.. lite så håller jag på. Uttröttande. Och sen jobbar jag ju jesuitiskt mycket också. Och tävlar mot sjuksköterskor om dagens ros i Dagbladet.

Sista april tillbringade jag framför 4 dataskärmar hela natten och jag kan bara konstatera att det var ingen i länet som gjorde det samma. Alla andra eldade på saker, slogs eller fick akuta sjukdomar. Samtidigt.

Helgen som varit har jag besökt hårdrockskonsert, oscar, vänner och fader. Gott grillat i soligt väder gjorde lördagen fantastisk. För att avrunda med en uppstigning i ottan och jobb som grädde på moset.

Och på lördag kommer Fasching till Sundsvall! Sjabbigt ölhak ska besökas.

Mental-brottas just nu med en tioårig flicka som ligger på golvet och åmar sig. Hon får inte prata med kamraterna på msn och påstår att hon får ont i huvudet av att titta på tv för att få tillgång till datorn omedelbart. Lilla sockersmulan. Jag borde köpa en kamera. Har vi hört den förut?

Resten av livet är inte värt att nämna. Har inte tid. Färjan-Håkan ska upp till chefen på samtal, spänningen är olidlig.