när man inte har något att säga ska man hålla käften

Det är inte så att man i dessa dagar kan kalla sig bloggare direkt. Usel uppdatering, ingen lust, ingen tid. Så fort jag sätter mig vid datorn är det saker som ska göras. Ni vet, facebook tar tid. Och det har jag inte heller tid med. Sjukt att man kan stressa upp sig själv så att man inte har tid med någonting alls. Idag har jag till exempel sovit i tre timmar på eftermiddagen. Nu är det färjan 2 på femman. Jag har deklarerat. Funderat över att ta tag i en hög med papper som är krävande. Ja.. lite så håller jag på. Uttröttande. Och sen jobbar jag ju jesuitiskt mycket också. Och tävlar mot sjuksköterskor om dagens ros i Dagbladet.

Sista april tillbringade jag framför 4 dataskärmar hela natten och jag kan bara konstatera att det var ingen i länet som gjorde det samma. Alla andra eldade på saker, slogs eller fick akuta sjukdomar. Samtidigt.

Helgen som varit har jag besökt hårdrockskonsert, oscar, vänner och fader. Gott grillat i soligt väder gjorde lördagen fantastisk. För att avrunda med en uppstigning i ottan och jobb som grädde på moset.

Och på lördag kommer Fasching till Sundsvall! Sjabbigt ölhak ska besökas.

Mental-brottas just nu med en tioårig flicka som ligger på golvet och åmar sig. Hon får inte prata med kamraterna på msn och påstår att hon får ont i huvudet av att titta på tv för att få tillgång till datorn omedelbart. Lilla sockersmulan. Jag borde köpa en kamera. Har vi hört den förut?

Resten av livet är inte värt att nämna. Har inte tid. Färjan-Håkan ska upp till chefen på samtal, spänningen är olidlig.