Inlägg från anonym gästbloggare

Sommaren närmar sig och med den även de älskade (även hatade) sommarjobbet. Att under årets absolut bästa månader belamra dessa med ett heltidsarbete är självklart dubbelbottnat. För att resterande året ska bli någorlunda skäligt ekonomiskt har man inget större val som student.

Ett av mina absolut mest givande sommarjobb fick jag genom en ren slump i en annan stad. Jag pluggade under året på Komvux med förhoppningen om att ge de gamla gymnasiebetygen en spark uppåt och i sinom tid få en entrébiljett av VHS till närmsta universitet. Efter lite spontana telefonkontakter blev jag uppringd av en områdeschef inom socialtjänsten som var i stort behov av personal till ett boende för unga psykist funktionshindrade. Utan att ens ha genomfört en intervju med mig in real life, utan att ens ha sett mina tidigare referenser öppnade hon dörren för ett vikariat. Min spontana tanke var naturligtvis om detta var ett boende på gränsen till ruinerna där jag skulle behöva kliva in beväpnad till tänderna för att överleva.

Jaja, sagt och gjort. Jag åkte de tjugo milen till boendet och fick en dags introduktion. Med smått kritiska steg äntrade jag min framtida arbetsplats. Jag noterade utgången och räknade stegen för att snabbt och effektivt kunna evakuera i händelse av ett våldsamt brutalt överfall från en skock lejon som grymtande skulle granska den nya zebran.....jag överlevde dagen. Jag åkte hem och gav besked till områdeschefen att jag var intresserad av att fullfölja mitt vikariat.
Kommande veckor blev några av de mest roliga och lärorika jag upplevt i mitt liv. Boendet var uppdelat i nio lägenheter med sedemera nio boende. Under sommarmånaderna hade vårdtagarna ledigt från sina normala dagssysslor och schemaplaneringen låg således på mig och mina kollegor.

Dagarna späckades av badaktiviteter, minigolf, picnic....allt som en normalt sinnad hård man torde utöva med viss tveksamhet...men icke. Fascinationen växte snabbt över värmen, omtanken och livsglädjen dessa männniskor avger. Att få komma till sin arbetsplats och bli välkomnad med kramar och glada tillrop är en känsla som är svårslagen. Att få möjligheten att trösta i sorger och under så kort tid bli belagd med en tillit som i normala fall skulle vara en utopi är en otrolig förmån. Närheten till skratten och öppenheten inför livet är en inspirationskälla som jag än idag minns tillbaka till.

Själva kärnan i inlägget riktas mot den explosionsartade utveckling som skett under de senaste decenniet gällande människans förmåga att kommunicera...men har kvalitén på kommunikationen mellan männniskorna utvecklats?